Vi började nyss läsa religion a med min klass. Började då verkligen fundera kring vad jag verkligen tror på. Kom fram till något ungefär det här: Tror inte på någon högre makt som en gud i en religion. Men tror ibland på övernaturliga saker. Men ändå inte.
Jag har aldrig trott på nån gud för att religion har alltid varit något negativt för mig. Typ tråkiga gudstjänster eller att man måste leva sitt liv på något speciellt sätt och man får inte göra det man känner för. Och även för att religion kan vara emot aborter och att homosexuella får gifta sig osv. Eller bara tanken på att någon skulle "se mig" och "vara med mig" hela tiden känns bara skum. Det är bara inte något för mig.
OM jag skulle tro på gud skulle jag vilja ha bevis på att det finns nån slags gud som skulle styra allting som händer. Men om man hittade bevis att det finns nån gud så är det ju inte längre någon "tro". Då blir det något helt annat. Då skulle man inte behöva religion mer när man vet. Eftersom om man tror måste man också ha tvivel. Blir rädd för såna som tror att de verkligen VET vad "gud" vill eller VET vad som står i bibeln för att de tolkat den rätt och rättfärdigar sina handlingar genom det.
En sak jag tror på ibland är karma. Typ att om man gör bra saker så händer bra saker för en. Och tvärt om. Men då tror jag det som en "naturlag" än att det är någon högre makt som styr det. Tror också på liv på andra planeter, men inte på ett liv efter döden.
2007 konfirmerade jag mig. Inte för att jag trodde på något utan för att det fanns något som hette basketkonfa. Ett två veckor långt läger där vi pratade om gud och spelade basket, badade, spelade en massa kortspel, lägereldar, hade en kramring innan sängdags, såg på film, hade talangtävling och åt god mat(!!!). Det var himlans roligt.
Jag har aldrig trott på nån gud för att religion har alltid varit något negativt för mig. Typ tråkiga gudstjänster eller att man måste leva sitt liv på något speciellt sätt och man får inte göra det man känner för. Och även för att religion kan vara emot aborter och att homosexuella får gifta sig osv. Eller bara tanken på att någon skulle "se mig" och "vara med mig" hela tiden känns bara skum. Det är bara inte något för mig.
OM jag skulle tro på gud skulle jag vilja ha bevis på att det finns nån slags gud som skulle styra allting som händer. Men om man hittade bevis att det finns nån gud så är det ju inte längre någon "tro". Då blir det något helt annat. Då skulle man inte behöva religion mer när man vet. Eftersom om man tror måste man också ha tvivel. Blir rädd för såna som tror att de verkligen VET vad "gud" vill eller VET vad som står i bibeln för att de tolkat den rätt och rättfärdigar sina handlingar genom det.
En sak jag tror på ibland är karma. Typ att om man gör bra saker så händer bra saker för en. Och tvärt om. Men då tror jag det som en "naturlag" än att det är någon högre makt som styr det. Tror också på liv på andra planeter, men inte på ett liv efter döden.
2007 konfirmerade jag mig. Inte för att jag trodde på något utan för att det fanns något som hette basketkonfa. Ett två veckor långt läger där vi pratade om gud och spelade basket, badade, spelade en massa kortspel, lägereldar, hade en kramring innan sängdags, såg på film, hade talangtävling och åt god mat(!!!). Det var himlans roligt.
Där hade man kort hår.. Tänk snart fyra år sedan.
No comments:
Post a Comment