Hur man hör folk hälsa på andra och så fort de är utom hör-håll säger de vilken idiot det där är och skrattar.
Hur folk säger att man ska göra saker tillsammans men de vet redan när de säger det att det aldrig kommer bli av.
Hur den man älskade mest av allt i hela världen kan bli den man avskyr mest.
Hur man förstår hur starka band man hade till en vän när man hör andra snacka skit om sina bästa vänner.
Hur människor kan prata glatt till en person men när någon annan pratar till den kollar den bara konstigt på personen och svarar inte.
Hur ofta man hör att folk i sin omgivning är otrogna mot sina pojk-/flickvänner.
Hur man plötsligt inte orkar prata med någon man varit vän med i flera år.
Hur man inte kan förstå att folk inte vill vara ihop med någon om man tycker om personen
och hur konstigt det är när man känner så själv första gången.
Hur ofta man säger till sig själv att det är sista gången det ska vara på hans villkor. Men hur man ändå aldrig kan säga nej nästa gång han frågar.
5.07.2011 | Det kallas väl livet
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
Åh, perfekt skildrat! Bra Erika!
Älskar din blogg.
Trillade hit av en slump. Vilken vacker blogg! Kommer definitivt fortsätta titta förbi. Må gott!
älskar raderna du skrivit. man känner som igen allt så bra.
älskar din stil, believe it or not.
Post a Comment